23-åriga Zuhang (som i London presenterar sig och kallas för Z) lämnar familjen på den kinesiska landsbygden och åker till London för att läsa engelska under ett år. Där upplever hon inte bara språkförbistring och kulturkrockar utan möter också kärleken. En kärlek som blir hennes första romantiska relation men som även lär henne att västvärldens kärleksbegrepp skiljer sig en hel del från det asiatiska.
Boken är skriven som en ordbok, där varje kapitel inleds med en kort definition av ett ord som sedan är temat för de kommande sidorna. Orden dyker upp i samma ordning som de kommer in i Z:s liv och fungerar som ett ramverk för romanen. Språket som hennes knappa och grammatiskt felaktiga blir bättre och bättre ju längre tiden och berättelsen går.
Till en början blev jag ganska irriterad på Z eftersom jag tyckte att hon var så extremt naiv. Författaren använde varenda litet missförstånd till att göra en kulturkrock, vilket får berättelsen att kännas lite väl tramsig. Men ganska snart lär Z sig lite bättre engelska och blir mer och mer bekant med den europeiska kulturen, vilket gör boken betydligt bättre. Efter att ha läst hela kan jag nu förstå att den har blivit så hyllad för det är en väldigt fin roman.
Bokbiten 
Vad bra att hon skärpte till sig lite (tuffade till sig till europeiska tuffhetsmått kanske) så att boken blev bättre. Ändå så är jag inte så himla lockad trots att jag har boken hemma och blev supersugen på att läsa den när jag såg babel-reportaget för några år sedan. Jag tror det är just rädslan för att det ska vara så försiktigt och tassapåtåigt som sätter stopp.
Jag är inte helt säker på att hon faktiskt tuffade till sig så himla mycket, men författaren slutade iallafall att göra en kulturkrock av varje litet språkligt misstag.
Jag tycker att du ska läsa boken, för den är absolut värd den lilla tid den tar att komma igenom. Bitvis är den både fin och tänkvärd och det är lite annorlunda att ha en ordbok som ramhandling för en roman.