Repetitionen av Eleanor Catton

På baksidan av den här boken står det ungefär att den ska handla om en lärares övergrepp på sin elev och hur eleven och dennes syskon hanterar situationen och hur de blir behandlade i skolan efteråt.

Ungefär, som sagt. Det är nämligen väldigt mycket som är oklart i den här boken. Vissa delar utspelar sig på teaterscener och andra i den så kallade verkligheten, men man får själv räkna ut och gissa vilka delar som är vilka. Just som jag tyckte att jag hade fått klart för mig vem som var en teaterroll och vem som var en romankaraktär träffas de så och allt rörs ihop igen.

Det är också svårt att förstå vad som egentligen hände mellan eleven och läraren; hade de ett förhållande? Var det ett regelrätt övergrepp? Blev hon lurad in i det hela eller handlade det egentligen om ett förhållande just på gränsen mellan vad som är ok och inte? Hela tiden får man höra olika versioner och åsikter men finns ingen röst i boken som är sanningen, berättaren eller vad man nu vill kalla det. Alla pratar runt ämnet från sina egna åsikter.

Den här boken är jättesvår att skriva om eftersom jag en månad efter att jag läste klart den fortfarande inte riktigt kan bestämma mig för vad jag tyckte om den. Delar av den gillade jag skarpt, som den härligt ärliga saxofonläraren som fungerar som något slags livscoach för sina elever. Och delen där Stanley i en teaterövning låtsas vara sin pappa och svarar på frågor om Stanley själv som är helt underbar och genial. Dessutom gillar jag ju att inte bli skriven på näsan utan få fundera själv på hur saker hänger ihop.

Temat övergrepp/förhållande mellan tonårsflicka och lärare är ju svårt i sig – även i verkligheten – så kanske är det inte så väldigt viktigt vad som egentligen hände här? Det är juridiskt fel – absolut – men samtidigt kanske den unga Victoria såg det hela som en kärleksaffär? I en roman känns det därför inte jätteviktigt vad som utspelade sig utan diskussionerna runt omkring är det som är intressant. Skolan, eleverna, föräldrarna och lärarna har självfallet olika syn på saken och man får därför berättelsen tilldelad sig i snuttar från olika håll.

Men (och självklart finns det ett men) har jag svårt för böcker utan ramar och sammanhang. Jag vill gärna hållas på halster och få komma på själv hur allt hänger ihop, men jag vill gärna erbjudas möjligheten att förstå. När hade läst klart sista sidan var jag fortfarande frustrerad över att inte ha fått ihop pusslet. Säkert det som många ser som bokens styrka, men jag är inte helt nöjd.

Recensionsex från Wahlström & Widstrand.

Några fler som har läst och recenserat: Boktokig, Sladdertackans bokblogg, Fiktiviteter och Snowflakes in rain.

2 kommentarer

Filed under Lästa böcker

2 responses to “Repetitionen av Eleanor Catton

  1. Jag känner igen mig jättemycket i din frustration och jag brukar också gilla lite öppna böcker annars. Jag känner nu flera månader efter läsningen att jag inte minns särskilt mycket av handlingen eller karaktärerna och jag känner litegrann att jag aldrig gavs någon chans att förstå sammanhanget, precis som du skriver.

  2. snowflake

    Jag känner också igen mig, både i din frustration och i själva recensionen. Så synd att jag glömt så mycket! men Stanley kommer jag ihåg, och hans vidriga pappa. Och saxofonläraren, och alla de där sexuella anspelningarna på saxofonspelandet. och lillasystern. Hm. Nu börjar det komma tillbaka lite ändå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s