David Nicholls bok En dag har valsat runt på bokbloggar och i tidningsrecensioner ungefär ett år nu och har hyllats från alla håll och kanter. Jag hade hört att den bland annat skulle vara rolig, sorglig, gripande,sensuell, underhållande och alldeles alldeles underbar. I höst ska den dessutom bli film med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna, och den verkar prenumerera på höga platser på diverse topplistor över mest sålda böcker – både inbundna och pocket, svenska och engelska. I ärlighetens namn blev jag lite väl mätt på boken av allt snack och mitt sug att läsa den stillades bara jag hade den i bokhyllan (vad är det som gör många böcker så sjukt intressanta ända tills man får hem dem och har dem parkerade i hyllan ett tag – well, det är en annan diskussion).
Till slut tog jag så upp den sönderkramade boken och började läsa. Emma och Dexter träffas i Edinburgh den 15 juli 1988. Efter en examensfest hamnar de i Emmas säng och tillbringar natten tillsammans. Dexter är den snygge överklasskillen med de medelmåttiga betygen och Emmaden klassmedvetna toppstudenten med stora ambitioner om att förbättra och förändra världen. Vi får följa dem de kommande 20 åren genom deras flirtande, skrattande, svek, förtroenden, kärlek och vänskap – varje år den 15 juli dyker berättaren ner i deras liv. Vissa år tillbringar de dagen tillsammans och vissa är de inte ens på speaking terms.
Det här är en klassisk ”När Harry mötte Sally”-historia där alla utom de själva verkar tycka att det är självklart att de ska vara tillsammans. Egentligen är historien i sig inte så speciell, utan det som utmärker den är sättet den är berättad. Dessutom lyckas Nicholls hela tiden blanda stora och små händelser och känslor omvartannat, så att man som läsare hela tiden får ha hela känsloregistret inom räckhåll – man vet aldrig om man ska komma att skratta eller gråta på nästa sida. En liten bisak som jag gillade starkt var alla tidsmarkörer som snyggt vävdes in. Nymodigheter som modem, mobiltelefoner och minidiscspelare fladdrar förbi och stora händelser som bomberna i Londons tunnelbana nämns i förbigående.
Vad jag tyckte om boken? Jodå, jag gillade så klart. Och grät. Däremot hade jag nog lite för höga förväntningar för att bli sådär riktigt knockad som jag nog hade kunnat bli annars.
Andra bloggare som har läst och recenserat: En bokcirkel för alla, Bokhora, Anna Ljungdahl och Lingonhjärta.
Bokbiten 
Ping: Enough already | Bokbiten
Själv blev jag nog precis så där tagen som man hört att andra blivit, trots inställningen att man borde väl läsa den någon gång när nu alla andra har gjort det och säger att den är så fantastisk …
Jag blev imponerad av hur lättföljd den var trots att perspektivet skiftar från Emmas huvud till Dexters, och en rad andra karaktärers, utan förvarning, ofta mitt i ett stycke. Och inte heller handlingen, med vändningar hit och dit år efter år, blir rörig eller otydlig. Ett gott hantverk, om man frågar mig, inom sin genre – underhållningsromanens. (Skriver lite om den här, efter att ha bokcirklat om den: http://theomis.wordpress.com/2011/05/31/cxxvi-one-day/)
Jag håller med; den är väldigt snyggt skriven rent ”tekniskt”. Jag hade nog bara väntat mig att den skulle vara ännu lite roligare, men det är svårt att leva upp till mina förväntningar på den. Ett klassisk fall av ”det är inte dig utan mig det är fel på”: 🙂