Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld vann Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok förra året. Priset är mycket välförtjänt, men risken med att få pris i ungdomskategorin är nog att många vuxna bara passerar förbi den i tron att den inte har något att ge vuxna läsare. Hade jag inte hört så mycket bra om den hade jag nog aldrig lagt märke till den.
Maja är sjutton år och sågar en dag av sig tumspetsen på en skulpturlektion (”en hylla är också ett slags skulptur”). Hon svimmar när hennes chockade klasskompis föreslår att hon ska stoppa den avsågade tumspetsen i munnen men tillsammans med sin lärare tar hon sig till akuten med en dyr t-shirt hårt knuten runt handen. Medan läkaren friserar det utstickade benet med en tång och en fil (huuuuu, vilka rysningar de här beskrivningarna framkallar) meddelar läraren Majas föräldrar om vad som har hänt och pappan kommer i ilfart.
Ja, Maja bor hos sin pappa i Stockholm. Dagen efter olyckan åker hon till mamma i Norrköping precis som alla jämna helger sen många år tillbaka, men den här gången finns ingen mamma som möter henne vid tåget när hon kommer fram. Mammas hus är tomt och mammas mobil ligger på sängbordet med en display full av missade samtal.
Jaha, vad gör man åt en mamma som är borta? På grund av några spetor (stickor för er som inte förstår småländska) i foten knackar hon på hos grannen för att låna en pincett och hamnar rakt i en fest. Justin Case med de rosa byxorna, det röda håret och samma frisyr som Maja hjälper henne med foten och tjejen som ser ut som Debbie Harry ger henne limedrinkar. Måste man då berätta att ens mamma är borta? Räcker det inte med att man har sågat av sig tummen och nu äntligen har fått sällskap i staden man är ensam i?
Maja är en cool och enstörig tjej med ordets gåva. Hon skriver retsamma haikudikter till klasskompisen Enzo, kommunicerar å sin pappas vägnar på Facebook och via mail och är svensklärarens favorit. Hon mår så klart dåligt av att ha en mamma som försvinner (och som nog egentligen aldrig var där innan hon försvann heller, om man tänker efter), en pappa som i all välmening undanhåller information för henne och de så kallade kompisarna i skolan som hon inte tycker speciellt mycket om eller har något gemensamt med men är samtidigt en så cool och stark tjej som är omöjlig att inte tycka om. Hon är rapp, intelligent och sarkastisk och häver ur sig kommentarer som Det kallas för tv. ”Det är som ett slags tvådimensionellt akvarium för små, små människor. Minus vattnet”. när Enzo kommer hem till henne och frågar vad det är hon kollar på.
Boken är snabbläst men väldigt bra. Jag skrattar både med och åt Maja och gråter när hon blir sviken. När de där kärleksfulla ögonblicken som så sällan dyker upp väl gör det svämmar mina ögon över av glädjetårar och sista delen av boken läser jag genom tårsudd. Berättelsen är välskriven och precis lagom mycket runtomkringdetaljer berättas. De enda kompisarna som finns med är Enzo som är hennes bundsförvant och Vendela och FAS-Lars som retas. Resten är mest en grå sörja av medelmåttor och en medelmåtta vill man ju inte vara. Väl?
Några andra bloggare som har läst och recenserat är Dantes bibliotek, Dagens bok, Bokhora, Ooof bok och Boktoka.
Bokbiten 
Ping: Enough already | Bokbiten