”Nästa stora svenska deckarsuccé – redan såld till örtifjutton miljoner länder!”

Ja, lite så har det snackats om Cilla och Rolf Börjlinds Springfloden. Det har twittrats hyllningar långt före recdatum, så man skulle helt utan att ljuga kunna säga att jag hade rätt höga förväntingar när jag högg in. Jag gillar ju deckare och såg fram emot en bok att sluka.

Olivia Rönning går på Polishögskolan och över sommarlovet 2010 får hon i uppgift att ta sig an ett gammalt cold case-fall. Hon väljer ett hemskt mord som begicks 1987 när en gravid kvinna dränktes av tidvattnet på en strand på Nordkoster. Mordet är inte bara olöst, utan polisen har även misslyckats med att ta reda på vem kvinnan var. Olivia börjar gräva och kör fast redan när hon försöker hitta Tom Stilton, polisen som hade hand om fallet back then.

I nutidens Stockholm blir en hemlös man svårt misshandlad och filmen av överfallet hittas snart publicerad på internet. Stadens redan otrygga hemlösa blir så klart oroliga för att de ska vara näst på tur. Samtidigt få vi läsare följa en företagsledare med tveksamheter i bagaget och en svensk man som sitter och gråter på en strand på andra sidan jorden. Självklart vävs åtminstone en del av trådarna ihop och vi får följa Stockholmspolisens arbete parallellt med Olivias grävande.

Jag skulle så gärna vilja gilla boken, men tyvärr känner jag mig rätt ljummen. Jag som hade sett fram emot spännande sträckläsning fastnade inte ens i boken. Det blev lite småspännande på ett par ställen men inte mer än så. Det som gör den lite speciell och som nog är det jag gillar bäst med den är bitarna om de hemlösa som lever i en egen social gemenskap vid sidan om övriga Stockholms befolkning. Man får följa dem i rädsla, vardagsbestyr och relationer.

Något som störde mig i språket var att författarna flera gånger använde ord som kändes intryckta bara för attförsöka göra texten lite mer avancerad – helt utan mervärde för berättelsen. Man talar om Grevgatan som en ”otadlig adress”, ”ospritsat vatten” (kranvatten?) och ”…Mygge och Pygge eller slikt” – detta samtidigt som man slänger sig med Twitter och andra nutidsfenomen för att få boken att kännas ny och aktuell.

Summa summarum: En helt ok deckare, men inte mer än så. Varför de örtifjuttion länderna har köpt den kan jag inte förstå. Kanske för att man desperat letar efter nästa Millenniumsuccé?

Recensionsex från Norstedts. 

Annons