Margots kloka ord

När Margot Wallström berättade om sitt arbete och Bengt Ohlsson beklagade sig lite över att han hade varit konstant kissnödig när han var med henne på kontoret eftersom hennes schema var hektiskt svarade hon med en klok lärdom alla som jobbar på EU och FN snabbt blir varse:

Ser man mat äter man. Ser man en stol sätter man sig. Ser man en toalett använder man den. Man vet nämligen aldrig när chansen kommer nästa gång.

Stämmer rätt bra på bokmässan också, skulle jag säga.

Annons

Lördag

Lördagen började inte lika tidigt som fredagen, och med tanke på att det dracks vin en bit efter midnatt (tro inte att bokmässan bara handlar om böcker – det är en himla massa minglade och vindrickande också) var det tur.

Efter en ordentlig hotellfrukost med ägg och grejer pallrade vi oss iväg till mässan och lyckades slira in precis i tid för att hinna lyssna på Bengt Ohlsson och Margot Wallström som berättade om boken Margot som nyligen har släppts på Brombergs. Jag tyckte mycket om boken (men har inte hunnit recensera den än) och nu fick Noah höra mer om hur den kom till och om Margots FN-jobb mot sexuelltvåld i konflikter. Hon måste få höra en massa hemskheten dagligen, och bara den snabba passagen om en lärare som blev gruppvåldtagen, skjuten i underlivet och lämnad att dö fick mina ögon att tåras. Det faktum att hon sedan hittades naken, skändad och blödande av en elev gjorde att hon på grund av skam inte längre kunde fortsätta sitt arbete som lärare. Så mycket vidrigheten det finns i världen!

Anyway. Boken var bra, seminariet var bra och min bild av Margot Wallström blir bara bättre för varje gång hon öppnar munnen.

En sväng på mässgolvet (som nu under lördag är obegripligt trångt och fullpackat) inklusive varsin kram av mamma och moster som är här över dagen och sen gav jag mig upp mot K-hallarna. Långt innan jag kom fram möttes jag av en jättekö. Anledningen var Jonas Gardell, men jag svängde av och lyssnade på Varg Gyllander, Kristina Ohlsson och Peter James som pratade om autenticitet i kriminalromaner. Eftersom jag läser en hel del deckare var det så klart roligt att höra om hur de jobbar med faktagranskning och research, Varg Gyllander arbetar som pressekreterare hos Rikskriminalpolisen, Kristina Ohlsson har en bakgrund på SÄPO och Peter James har sen många år en bra kontakt med polisen i Sussex, där han regelbundet åker med i patrullbilar, tar del av förhörsmaterial och träffar poliser. Alla tre har alltså tillgång till personer att ställa massa frågor till, men även om de var överens om att enkla fakta måste stämma för att läsaren inte ska tappa intresset (som att trafiken står still/rör sig på ”fel” tider) men att deras böcker skulle bli tre gånger så långa och supertrista om de skulle hålla sig helt till verkligheten och ta med alla detaljer. Tack för den avvägningen, säger jag!

Resten av dagen tänker jag bara gå runt och mysa; trängas i montrarna, klappa på böcker förhoppningsvis träffa på lite bekanta ansikten hör och där.

Mässfredag

Pga krånglande wordpress och allmän trötthet blev det här inlägget inte publicerat igår, men oj vilken mässfredag jag fick till!

Efter bokcirkelfrukosten men Breakfast book club var jag och lyssnade på Mikael Niemi som berättade om sin nya bok. Herregud vad han var underhållande på scen! Boken ska inte vara någon humorbok, men tydligen innehåller den en scen där en bokhyllas innehåll flyter iväg med Populärmusik från Vittula i spetsen.

Han hon hen – barnböcker utan kön handlade om precis vad titeln säger. Patrik Hadenius ledde ett samtal mellan Jesper Lundqvist, Lena Arros, Kristoffer Leandoer och Katarina Wrååk. Det pratades om varför många blir så provocerade av det lilla ordet hen, vi fick skratta åt konstiga idéer om att ”mänskligheten kommer att dö ut om alla blir hen och skillnaden mellan könen försvinner” och att det kan bli missförstånd om man diskuterar hönor på engelska. Diskussionen är väldigt spännande, tycker jag. För många är ordet hen politiskt laddad, men faktum är att 2/3 av världens språk saknar könsspecifika pronomen.

Fredagens tredje seminarium handlade om verkligheten i fantasylitteratur. Under ledning av Johanna Lindbäck samtalade Mats Strandberg, Sara Bergmark Elfgren, Maria Turtschaninoff och Lene Kabberbøl om verklighet kontra fantasy, hur de passar ihop och hur man ibland måste kompromissa. I Engelsforstrilogin kompromissar man bland annat med karaktärernas psykiska välmående – en person som i verkligheten är med om så många trauman som cirkeltjejerna skulle antagligen behöva både terapi och lyckopiller för att ens fungera hjälpligt, och de andra författarna berättade att de till exempel jämkade lite med hur tidigt en häst är ridbar för att inte få alltför långa transportsträckor. Ett intressant seminarium även om jag 1) läser väldigt lite fantasy och 2) är halvdålig på att förstå danska.

Andra mässdagen är igångkickad

Jepp, klockan åtta var jag på plats igen. Tillsammans med ett tiotal andra tappra själar från Breakfast book club bokcirklade jag om Sofia Hallbergs fina bok Mina fräknar. Damm förlag bjöd på kaffe och författaren själv var med och berättade och svarade på frågor om sin bok.

Nu ger jag mig ut på mässgolvet. Jag är lång, svartklädd, mörklockig och knappmärkt med ”Bokbiten”. Säg hej om du ser mig!

Dagen i siffror

Förresten, kolla här:

Antal böcker med mig hem från mässan : 0
Antal räkmackor ätna: 0

Bananas, eller hur? Antalet böcker tänker jag försöka hålla nere även fortsättningsvis men herregud vad jag måste göra nåt åt den där räkmackenollan!

Kväll sweet kväll

Det fanns planer på rajraj, mingel, middag på stan och nattsudderi på Park, men av detta bidde ingenting.

Efter en intensiv dag som började i ottan (herregud ni som stiger upp halv sex varje dag – hur orkar ni?) fastnade vi helt enkelt på hotellet. Ett glas vin, en stabbig pastamiddag på hotellet och sen lite snack var allt vad vi pallade.

Nu ska vi sova sju kvart i timmen, för morgondagen börjar alldeles snart. Närmare bestämt kl. 7.55 när vi ska träffas utanför mässan för att bli insläppta till Formas monter på mässan där Breakfast book club ska prata om Sofia Hallbergs Mina fräknar. När inbjudan kom för någon månad sen tyckte jag att det var en strålande idé. Nu undrar jag lite hur jag tänkte.

Gonatt!

Aj

Fötterna är trots världens mjukaste skor ömma och hjärnan känns som ludd alt. tuggummi. Nåt som inte går att tänka med iallafall. Första mässdagen närmar sig sitt slut.

Bara vinmingel kvar.

Förbannelse och extremism

I dagens andra seminarium pratade Ann-Marie Åsheden med sin förläggare om nyutgivna (och snabbt indragna) bok Förbannelsen – Hans Holmérs öde. Hon blev strax efter Palmemordet inbjuden att se utredningen från insidan för att sen kunna skriva om den för publikation efter att mördaren var hittad och dömd. Så blev det ju dock aldrig. Istället brakade utredningen ihop och det blev något slags inbördeskrig mellan Holmér som spaningsledare å ena sidan och åklagarna å andra sidan. Boken beskrivs som en samtidsthriller och jag blev lite oväntat mycket sugen på att läsa den.

Efter ett varv bland montrarna väntade dagens bästa seminarium: Är extremisten också en människa? där journalisterna Niklas Orrenius, Olle Lönneaus och Lena Sundström diskuterade organisationer som ”S*erige*emokraterna och högerut” och bland annat hur våra bilder av dessa personer förändras när vi får reda på information om dem som gör dem ”vanliga”. Väldigt intressant var det – så intressant att jag glömde anteckna.

Äntligen på plats

Jepp, nu är jag här. På mässan. I vimlet. So far har jag dels hunnit med att hälsa på en hel drös bokbeknta (sorry, men orkar inte länka eftersom jag bloggar från paddan) och lyssna på två korta seminarier.

Först pratade Cecilia Nilson från Rabén & Sjögren med Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck om ungdomslitteratur och varför det ofta anses att den måste ha budskap och ta upp problem. Både Lisa och Johanna skriver böcker som behandlar så kallade vardagsproblem, men hur kan föräldrars skilsmässa kallas så? I böcker som vänder sig till vuxna skulle väl inte en separation tas så lättvindigt?

Båda författarna är överens om att en ungdomsbok ska vara lätt att läsa, men att lättläst absolut inte behöver betyda ytlig. Även om de inte skriver med speciella budskap eller teman i tankarna eller har som självändamål att presentera vettiga förebilder för läsarna har de ändå vissa drag som återkommer. Tjejers utseende- och matnojande undviks, killar får gärna vara lite mjukare och ängsligare än stereotypen och i flera av författarnas böcker finns det tjejer som är lite mer framåt och bättre på att ta för sig.

Precis som vanligt är 20 minuter alldeles för kort för ett seminarium. Jag hade gärna lyssnat längre.

Förberedelser pågår

Jag kör till exempel en omgång kulturfärgad tvätt.

Och plockar fram viktigheter jag inte får glömma att packa ner.