Ondskan är en blond pojke

Det finns böcker som ger läsaren en stor klump av ångest och obehag i magen och som bitvis är så äcklig att man måste läsa den kisande men som ändå är omöjlig att lägga ifrån sig. Just en sådan bok satt jag och läste i vårsolen i eftermiddags (yay, årets första utomhusläsning!) i väntan på att tvättmaskinerna och torktumlaren skulle göra sitt jobb. I Ondskan är en blond pojke av Fredrik Hardenborg får vi parallellt följa flera olika personer som alla kretsar kring ett gäng tonåringar i ett litet samhälle utanför Uppsala. Vi har dels Isse och hans kompisar som ingen verkar rå på och dels har vi Addes gäng som har blivit de utvalda mobbingoffren som blir trakasserade både fysiskt och verbalt. Dessutom kommer ungdomarnas föräldrar till tals emellanåt och vi får veta mer om omständigheterna kring ungdomarna. Mobbingen är grov och obehagligt men genom att vi får följa både de som utsätts och de som utsätter andra kan man se hur de på något sätt är olika sidor av samma mynt. Både Isse och Adde har otrygga hemförhållanden och trasiga familjer och jag tycker om att ingen av dem framställs som raktigenom ond eller god. Karaktärerna är människor, helt enkelt, och det är handlingarna som är onda. De stora svikarna är de vuxna som varken ser eller vill se vad som händer. Det här är en riktigt bra skriven, spännande och väldigt otäck bok. Jag har själv inte mycket erfarenhet av att ha varit mobbad eller mobbat någon, men jag tror att vi alla kan känna igen oss i hur grupperingar och makthierarkier fungerar, främst i högstadieåldern när väldigt få är helt trygga i sig själva. Man vet hur snabbt situationer kan svänga så att man rasar i rangordning, vilket gör det svårt att säga ifrån när man ser andra bli illa behandlade. Så länge person X är den som blir utsatt slipper jag själv. Och hur kan man låta bli att ta en maktposition när tillfälle ges? Boken författarens debutroman och är löst baserad på Rödebyfallet där en pappa 2005 efter en lång tids trakasserier till slut skjuter en av sin sons mobbare. Den är utgiven av Kalla kulor förlag som klassar den som en psykologisk thriller. Den finns att köpa på bland annat Adlibris, Bokus och Glansholms bokhandel.

Annons

Releasekalas

Ikväll firade vi Josefine Lindén och hennes debutroman ”Tiden går så långsamt när man tittar på den” (utgiven på Litet förlag). Snittar, bubbel, choklad, högläsning och livemusik (Josefine Lindén och Susanne Boll) i en härlig blandning.

Internationella kvinnodagen

Jag tänker inte skriva ”grattis till alla fantastiska kvinnor” (för det här är inte en dag att fira), men jag tänker heller inte skriva något feministiskt brandtal eftersom jag tyvärr inte är bra på sådana. Tur att det finns det många andra väldigt välformulerade personer att länka till. Här är några:

• Nanna Johansson – ”Som att säga grattis till en HIV-smittad på Världsaidsdagen”
• Ellen Degeneres om den rosa tjejpennan ”Bic for her” (they come in both lady colours; pink and purple)
• Julia Skott om folsyra i mjöl
• Genusfoografen om Årets sexist 2013

Dagen till ära har Galago och Bang ett komboerbjudande som jag just nappade på: Helårsprenumeration av båda tidningarna för 399:-.

Dessutom klickade jag hem den nya feministiska antoligin/novellsamlingen ”Vår kamp” från Mix förlag. (Finns att köpa här, här och här).

Summa summarum: Nej, feminismen har inte gått för långt.

Stockholm läser Barnens ö

”Stockholm läser” är ett projekt som har pågått sedan 2002 och varje år väljer en jury ut en bok som sen diskuteras i många olika forum (bibliotek, på nätet etc). Boken ska uppfylla olika kriterier som att helt eller delvis utspela sig i Stockholm, vara minst 15 år gammal och passa både ungdomar och vuxna.

När ledtrådarna för årets bok (begravning, ambulans, sjuttiotalsjeans, raggarbil, stadsbiblioteket, Dag Hammarskjöld) presenterades var jag ganska säker på att de skulle peka mot en av Sjövall/Wahlöös böcker, så jag googlade förtvivlat för att hitta vilken av böckerna Dag Hammarskjöld eller FN spelar en stor roll i (=ingen vet jag nu). Istället blev det P C Jersilds ”Barnens ö” från 1976. Jag var helt säker på att jag redan hade läst den i skolan men när jag började min omläsning var allt nytt.

Boken handlar om elvaårige Reine Larsson som ska tillbringa sommarlovet på kollot Barnens ö. Han fintar bort sin ensamstående mamma en kaotisk försovmorgon och istället för att hoppa på bussen ut mot Norrtälje sätter han sig på Konserthustrappan och skriver två brev. Ett till Barnens ö där han i sin mammas namn berättar att han tyvärr ”har blindtarmen” och inte kan komma och ett till sin mamma där han berättar om hur bra han har det på kollot. Sen ligger hela sommaren framför honom och han har gott om tid på sig att hitta svar på frågor om helvetet, livet och döden.

Han driver runt i sommar-Stockholm och äter så många hamburgare att jag blev proppmätt bara av att läsa, cyklar så mycket, långt och länge att jag fick ont i rumpan, lär känna trevliga och tvivelaktiga personer att hänga med och fattar en hel del mycket dåliga beslut. Reine är dock en skön typ att skratta gott med och åt och han har en magisk förmåga att alltid landa på fötterna. Boken är underhållande och lättläst och utan att ens har upplevt sjuttiotalet i Stockholm (jag föddes i Småland 1975) kan jag ändå känna nostalgin mellan raderna. Barnens ö passar verkligen både ungdomar och vuxna och är en mycket fin Stockholmsskildring.

Boken är utgiven av Albert Bonniers förlag, finns att låna på biblioteket och köpa bland annat här, här, här och här.

Precis just så

Bokporr deluxe

Så här i Nobeltider skrivs det en väldig massa om Alice Munro. Alltså behöver inte jag också avhandla henne va? Bra, för noveller är inte min grej om jag ska vara ärlig.

MEN jag har nåt annat viktigt att avhandla: Martin Olczaks Akademimorden. Precis som man kan gissa av namnet är det en deckare med koppling till Svenska Akademien. Boken börjar med att ständige sekreteraren skjuts ihjäl med ett 150 år gammal vapen i Berzeeli park. Trots att resten av ledamötena hårdbevakas fortsätter de trilla av pinn en och en framför näsan på en förbryllad poliskår.

Nej, någon avancerad deckarhistoria är det egentligen inte, det här, och upplösningen har lite väl mycket Lisbeth Salanderwannabekänsla över sig för att kännas helt spännande men det finns massor att tycka om iallafall. Boken är uppenbarligen skriven av en bokälskare för andra bokälskare och jag hittar litterära referenser här och där. En av huvudpersonerna är antikvariatägare och letar ständigt efter fina gamla utgåvor:  

Han fattade den med båda händerna, lät fingrarna glida över det marmorerade pärmpappret, över det gröna halvklotbandet, över ryggtiteletiketten som framställts av rött och ockrafärgat getskinn. Därefter slog han upp bokens titelsida och granskade kolofontexten med stor noggrannhet.
– 1:a upplagan, 1:a tryckningen, 1:a-3:e tusendet. Han viskade fram orden, andaktsfullt, som vore de versrader i en bön.

Ja men ni hör ju! Boken kryllar av sånt här. Bokporr! Istället för att skriva att ett rum var var ”fullt av böcker” uttrycks det:

Hyllplanen var till bredden fyllda med rara publikationer och bokverk, Hedbergsband och klotryggsband, kalvskinnsryggar och stämpelpressade mönster och guldornament.

 I ett sökande efter motiv hos en eventuell mördare låter ett samtal så här:

– Vadå för dispyter?

– Var ska jag börja? De grälade om det mesta. Mallarméuttolkarnas betydelse för den postmodernistiska lyriken. Jorge Luis Borges politiska ställningstaganden. Den magiska realismen i sydamerikansk sjuttiotalslitteratur. Men framför allt hade de väldig olika syn på hur Svenska Akademiens arbete ska bedrivas.

– Postmodernistisk lyrik? Sjuttiotalslitteratur?

– Ja.

– Det låter inte som blodiga knivfajter precis.

– De är framstående litteraturprofessorer, inte Hells Angels-medlemmar. De bråkar annorlunda, men lika våldsamt skulle jag säga.

Mycket roligt, tyckte jag.

Martin Olczak är ett nytt  namn för mig, men han har tydligen både skrivit barnböcker, TV- och filmmanus förut. Skriva kan han utan tvekan, men jag undrar hur hans berättande funkar om han skulle skriva en bok där en lite halvsvag story inte får vägas upp av allt bokigt? Akademimorden är i vilket fall som helst en pärla för alla boknördar.

Utgiven hos Norstedts, och finns att köpa bland annat hos Adlibris och Bokus.

På väg

Var vaken sent och fixade med packning och nagelfix, vågade knappt somna eftersom det var uppstigning i svinottan och morgon-Carina inte är att lita på men är nu iallafall på plats i tysta avdelningen på det kulturtantspackade (it takes one to know one) direkttåget mot Göteborg och bokmässan. Trött som en zombie men ändå helt speedad.

Nu kör vi!

Ja för sjutton. Let’s!

Hang in there, HP!

Igår var det söndag och solen sken. Jag hade sovit sjukt dåligt på natten och skulle nog behöva en omgång frisk luft för att piggna till och bli av med huvudvärken som hade kommit på köpet med sömnbristen. Det fanns alltså planer på att gå ut och det fanns planer på att checka av diverse punkter på hemmatodolistan (jodå, jag har listor för allt – dock inte alltid på papper). Anyway, av dessa planer blev intet eftersom jag fick idén att småbörja lite på Bubble, tredje och sista delen i Anders de la Mottes serie (första delarna heter geim och buzz). Efter att ha läst de två första böckerna borde jag ju ha vetat bättre. Det här är ingen bok man läser ett par sidor i taget i, utan det enda som funkar är sträckläsning.

Första boken börjar med att huvudpersonen HP hittar en flashig mobil på ett tågsäte och när han plockar upp den får han ett meddelande som undrar om han vill spela ett spel och utan att tänka efter speciellt länge har han svarat ja och därmed rört till sitt liv mer än han hade tänkt sig. I Spelet får han uppgifter av varierande svårighetsgrad att lösa och gränsen för vad han kan tänka sig att göra förskjuts längre och längre. Riskerna blir större och större men hur sjutton ska han ta sig ur Spelet?

Rebecca jobbar som polis och börjar hitta märkliga meddelanden gömda där ingen annan än hon har tillträde. Håller hon på att bli galen eller är det någon som försöker säga henne något?

Deras vägar möts så klart på olika håll och historien rusar på i en enormt fart. Det blir biljakter, konspirationsteorier, sprängdåd, svek, lögner och en stor dos paranoia. Det hela blir extremt overkligt och överdrivet men det är ändå helt omöjligt att sluta läsa.

HP och Rebecca får varannat kapitel och språket ändras en hel del beroende på vems kapitel det är. Rebeccas berättande är iofs bitvis tempofyllt men ändå ganska vanligt (på ett bra sätt). HPs däremot går ännu fortare och är fullproppat av slang, försvenskade engelska ord och en massa speltermer. Jag gillar greppet men tycker att HPs texter känns irriterande krystade och inte så coola som de nog är tänkta att vara.

Jag läste någonstans att böckerna skulle filmas och jag tror att storyn kommer att göra sig bra på vita duken. En rafflande thriller (eller flera) lär det bli.

Pocketdags för Esters antiloper

Jag såg på Facebook härom dagen att Ester Roxbergs fantastiska Antiloper äntligen har kommit i pocketutgåva (och en mycket snygg sådan). Hoppas att den därmed får ett litet uppsving igen.

När jag läste den för något år sen blev jag helt betagen. I boken får vi följa gymnasiebästisarna Ellen och Agnes som står varandra så där nära som bara tonåringar kan. Agnes är berättarrösten och som läsare förstår man redan i början av berättelsen att något kommer att gå riktigt fel. Ellens brev och lappar blir allt mörkare och mer och mer förtvivlade och Agnes står vid sidan om och kan inte göra något alls.

Oj, vilken gråtfest det här var, men herregud vilken läsvärd gråtfest.

 

Finns bland annat att köpa på Adlibris (danskt band och pocket), Bokus (danskt band och pocket) och Fritz & Ståhl (danskt band).