Ro hit medaljen!

Idag har jag varit i centrala delarna av huvudstaden utan att besöka en enda bokreabutik.

Slut på meddelandet.

Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan

Nick och Norah träffas en natt på en konsert och innan de ens har presenterat sig för varandra står de och hånglar. Nick behöver en låtsasflickvän i några minuter och det passar Norahs planer alldeles utmärkt. Ingen av dem hade dock väntat sig Kyssen med stort K, vilket så klart krånglar till saker och ting. Vi får sen följa dem genom New York-natten med musik, fulla kompisar, idiotiska ex, bilar som inte startar, en kazakiskt taxichaufför, smuliga Oreos mer hångel. Det är ungefär hela storyn, men den går i ett rasande tempo där Rachel Cohn och David Levitan låter Nick och Norah berätta i varannat kapitel.

Det här är en underbar bok full av populärkulturella referenser, humor, kärlek och vänskap. Rätt att jag så klart vet både att det är fiktion och väldigt långt från verkligheten och att Carina 18 år hade varit alldeles för osäker för att uppskatta hela äventyret kan jag ändå inte låta bli att många gånger under läsningen önska att jag var 18 år och på drift i New York.

Dessutom: Kan man annat än älska en bok vars tacksida är i form av en låtlista?

Det har bloggats en massa om boken tidigare. Bland annat två gånger av Bokhora, hos Boktoka, hos Hyllan och hos Tonårsboken. I Sverige är den utgiven av X Publishing och den finns att köpa hos bl.a. Adlibris, Fritz Ståhl och Bokus (på engelska).

Annons

Himlen börjar här av Jandy Nelson

Sjuttonåriga Lennie har en väldigt nära relation till sin mer utåtriktade syster Bailey och de delar det mesta med varandra. När Bailey helt utan förvarning dör och Lennie blir lämnad kvar med mormor och morbror blir hon så klart chockad, deprimerad och förtvivlad. Vem är Lennie utan Bailey att spegla sig emot? Hur länge kommer lakanen i Baileys säng dofta av henne?De vanliga tonårsbekymren med vänskap, gemenskap, utanförskap och kärlek tar ju liksom inte paus bara för att ens storasyster går och dör. 

Det här må låta som en eländes elände-bok, men det är det verkligen inte. Det är visserligen eländigt med en systers bortgång i en redan trasig/annorlunda familj, men boken blir ändå alldeles alldeles underbar. Karaktärerna är fantastiska, dialogerna bitvis riktigt roliga och berättelsen snurrar framåt utan att bli så där smetig och svulstig som det så lätt kan bli när det handlar om så starka känslor som sorg, kärlek och passion. Jag både log, skrattade och grät när jag läste och jag skulle vilja utfärda varning om att inte börja läsa den här boken innan man har tid att läsa hela på en gång. Den är nämligen omöjlig att lägga ifrån sig.

Svenska Dagbladets Elise Carlsson skrev härom dagen en väldigt intressant artikel om crossoverlitteratur som vinner mark. Himlen börjar här av Jandy Nelson är ett lysande exempel på en bok i den genren. Den må klassas som ungdomsbok och kanske vara skriven med en yngre målgrupp i tankarna, men jag som 37-åring kände mig inte överårig när jag läste den.

Dessutom: Oj, vilket fint omslag!

Recensionsex från Gilla böcker.

Vilken liten pärla!

Edward var en hamster som levde 1990-1990. Av en slump har man nu hittat hans dagbok och publicerat den. Vi får följa med honom genom existentiella kriser, utstrålning, oönskat sällskap och sorg. Allt i sällskap av fina illustrationer.

Har du en timme över och vill skratta lite, få lite ont i hjärtat och njuta av en finurlig liten bok är The diary of Edward The hamster 1990-1990 något för dig. Jag läste den på engelska men Brombergs har även gett ut den på svenska alldeles nyligen.

En supergullig bok!

Hur man tar sig igenom Anna Karenina på 3,5 h

Min bokcirkel hade – precis som tidigare somrar – dubbeltema som sträckte sig från juni till augusti. Vissa år har vi haft böcker som har hört ihop och andra har det bara varit två aktuella eller klassiska böcker vilka som. I år valde vi kärleksromanernas kärleksroman Anna Karenina och en kärleksroman av nyare snitt; valfri Harlequinbok.

Anna Karenina visade sig vara en tjock bok. En mycket tjock bok till och med. Jag lånade ett inbundet ex på biblioteket och den blev liggande hemma rätt länge innan jag ens högg in på den. Den var så fysiskt tung (och dessutom instabil i ryggen eftersom den var så välläst) att jag hade velat sitta i en sån där skolbänk med lutande bänkskiva för att kunna läsa bekvämt. Det blev några timmars kämpande hemma vid köksbordet men sen gav jag upp.

Inte nog med att den var fysiskt tung utan det var helt enkelt för mycket text för att jag skulle orka ta mig igenom den. Så många namn, pesoner, bihandlingar och sidor. Nej, efter något hundratal sidor gav jag upp. Eftersom det var en bokcirkelbok och jag aldrig tidigare har läst Tolstoy ville jag ändå inte ge mig helt. Lyckan var därför stor när jag hittade Anna Karenina som ljudbok streambar direkt från Stockholms stadsbiblioteks hemsida – dessutom i något slags lättläst version och därför bara 3,5 timme lång. Perfekt! Boken klämdes på en kväll och nu kan även jag de stora dragen (ja, jag inser att mycket är bortrationaliserat när man klämmer in 878 sidor på 3,5h ljudbok) i berättelsen om Anna Karenina och greve Vronskij.

Harlquinboken jag läste – Hjärta av guld av Margaret McDonagh – var i och för sig väldigt snabbläst, men tyvärr var den precis så smetig och förutsägbar som jag hade fasat för. Jag läste en del såna här böcker i mina tonår och tyckte väl att de var helt ok då, men jag har aldrig varit något stort fan. När jag nu läste en i vuxen ålder slog det mig snabbt vad det var som störde mig så: Övertydligheten. Ingenting anades eller stod mellan raderna, utan allt var uttalat, övertydligt och överdrivet. De snygga karaktärerna var så vansinnigt snygga, den elake expojkvännen var så vidrigt elak (inte nog med att han var otrogen, han lyckades dessutom smitta hjältinnan med HIV), den fattiga tjejen så extremt fattig (hon köpte en liten stuga för att ha någonstans att bo, och självklart var det enda hon hade råd med en stuga i så dåligt skick att taket blåste av och hela huset blev vattenskadat i en regnstorm) och attraktionen huvudpersonerna så stark att de inte kunde vara i samma rum utan att uttryckligen förbjuda kroppskontakt sinsemellan.

Nej, varken ryska klassiker eller nutida smetig kärleksroman verkar vara nåt för mig. Tur att det finns mellanting – lagom är ju tydligen bäst.

Mina fräknar av Sofia Hallberg

Karin fyller snart 40 och livet har hittills inte blivit som hon hade tänkt sig det. Hon är visserligen fortfarande tillsammans med snyggingen Mats som hon träffade när de båda läste samma utbilning på Uppsala universitet, men att jobba med den ena korta och oengagerade Manpoweruppdraget efter det andra var inte den karriär hon såg framför sig. Mats däremot, han som inte var en hälften så ambitiös student som hon har ändå lyckats få ett jobb på UD och reser runt i världen. På hemmaplan sitter Karin och räknar Mats resdagar, betraktar livet utanför fönstret och letar efter dolda budskap i fräknarna som täcker hela hennes kropp. Tre våningar högre upp i huset med de vackra trapporna finns Sabine som till synes är lika ensam som Karin.

Relationsromanen Mina fräknar är Sofia Hallbergs debutbok. Jag började läsa den och kunde sen bara inte sluta. Berättelsen är udda och varken Karin, Sabine eller Mats är helt igenom sympatiska, men berättelsen är fin och lågmäld men har samtidigt ett väldigt driv. Språket är visserligen ganska svalt, men mycket välformulerat och väldigt fint och jag tippar på en lysande framtid för författaren om hon fortsätter i samma stil.

Det finns egentligen en hel del mer att säga om boken, men jag vill inte spoila för er som ännu inte har läst den. Däremot ser jag fram emot att vara med på Breakfast book clubs träff på bokmässefredagen då Mina fräknar ska diskuteras.

”Nästa stora svenska deckarsuccé – redan såld till örtifjutton miljoner länder!”

Ja, lite så har det snackats om Cilla och Rolf Börjlinds Springfloden. Det har twittrats hyllningar långt före recdatum, så man skulle helt utan att ljuga kunna säga att jag hade rätt höga förväntingar när jag högg in. Jag gillar ju deckare och såg fram emot en bok att sluka.

Olivia Rönning går på Polishögskolan och över sommarlovet 2010 får hon i uppgift att ta sig an ett gammalt cold case-fall. Hon väljer ett hemskt mord som begicks 1987 när en gravid kvinna dränktes av tidvattnet på en strand på Nordkoster. Mordet är inte bara olöst, utan polisen har även misslyckats med att ta reda på vem kvinnan var. Olivia börjar gräva och kör fast redan när hon försöker hitta Tom Stilton, polisen som hade hand om fallet back then.

I nutidens Stockholm blir en hemlös man svårt misshandlad och filmen av överfallet hittas snart publicerad på internet. Stadens redan otrygga hemlösa blir så klart oroliga för att de ska vara näst på tur. Samtidigt få vi läsare följa en företagsledare med tveksamheter i bagaget och en svensk man som sitter och gråter på en strand på andra sidan jorden. Självklart vävs åtminstone en del av trådarna ihop och vi får följa Stockholmspolisens arbete parallellt med Olivias grävande.

Jag skulle så gärna vilja gilla boken, men tyvärr känner jag mig rätt ljummen. Jag som hade sett fram emot spännande sträckläsning fastnade inte ens i boken. Det blev lite småspännande på ett par ställen men inte mer än så. Det som gör den lite speciell och som nog är det jag gillar bäst med den är bitarna om de hemlösa som lever i en egen social gemenskap vid sidan om övriga Stockholms befolkning. Man får följa dem i rädsla, vardagsbestyr och relationer.

Något som störde mig i språket var att författarna flera gånger använde ord som kändes intryckta bara för attförsöka göra texten lite mer avancerad – helt utan mervärde för berättelsen. Man talar om Grevgatan som en ”otadlig adress”, ”ospritsat vatten” (kranvatten?) och ”…Mygge och Pygge eller slikt” – detta samtidigt som man slänger sig med Twitter och andra nutidsfenomen för att få boken att kännas ny och aktuell.

Summa summarum: En helt ok deckare, men inte mer än så. Varför de örtifjuttion länderna har köpt den kan jag inte förstå. Kanske för att man desperat letar efter nästa Millenniumsuccé?

Recensionsex från Norstedts. 

Johanna är otålig

För oss som följer Johanna Lindbäck på Twitter kom det här inlägget om att hon väntar på sin nya bok och att vi ska läsa och gilla den inte direkt som någon överraskning. Well, vi väntar också, Johanna! Jag försökte köpa den på lunchen idag, men den hade inte kommit än.

Har du inte läst hennes böcker har du missat något. De är charmiga, bitvis roliga och bitvis sorgliga, har bra dialoger och hanterar ”vanliga” ungdomars ”vanliga” problem med kompisar, killar/tjejer, föräldrar,kärlek, separationer, lärare och annat vardagligt som är stort i tonåringars liv.  Jag önskar så att jag inte tillhörde samma generation som författaren utan att jag hade fått läsa de här som tonåring. Jag hade älskat dem! Som vuxen gillar jag dem och tycker att det är perfekt feelgoodläsning (men ok, det har väl kanske hänt att jag har smågråtit lite också) men för 20-25 år sen hade jag besattläst.

En liten chock handlar om Gustav som hoppades på tre saker när han började gymnasiet:

1. En flickvän, eller en tillfällig tjej att ha sex med, åtminstone en gång.
2.  En massa nya kompisar med samma intressen som han, det vill säga inte sport.
3. En ny personlighet.

Well, helt plötsligt har tiden rusat iväg och det är snart dags att ta studenten. Gustav snackar ihop sig med klasskompisen Elin som också är rätt missnöjd och de ingår en pakt för att få nåt att hända.

I min typ brorsa börjar Elins mamma dejta en kille och hopplöst nog vill hon flytta ihop med honom – i Luleå! Suck. Inte nog med att hon får flytta och byta skola och kompisar – i nya plastfamiljen finns även två killar i hennes ålder som hon ska lära känna och få något slags relation med. Vilken nivå är lagom att lägga sig på: Syskon, kompisar eller nåt annat?

Tänk om det där är jag har även den ett flyttema. Här är det Agnes som flyttar från Stockholm till Umeå och inför nya skolstarten passar hon på att göra om sig själv till ”Normal. Helt vanlig. Alldeles 100% normal.” Alla har vi väl haft liknande tankar någon gång i livet, och alla vet vi hur svårt det är att göra om sig själv för att bli någon annan. Kanske duger Agnes som hon är ändå?

Saker som aldrig händer är nog den mörkaste eller allvarligaste boken hittills. Andreas är ihop med Hanna och har många kompisar i klassen, men när Hanna sviker honom gungar hela hans värld. Vem kan han lita på egentligen? Är hans kompisar verkligen så lojala som han har trott?

Välkommen hem handlar om Sara som kommer hem efter att ha varit utbytesstudent ett år. Hon kastas tillbaka till vardagen med kompisar och killar, men under nät hon har varit borta har tiden visst inte stått stilla på hemmaplan heller. Mattias som hon dumpade innan hon åkte iväg kan hon uppenbarligen inte hänga med som vanligt, och Bella som är en av hennes närmaste vänner faller också bort eftersom hon råkar vara tvillingsyrra till Mattias. För att få in lite nytt blod i sitt liv bestämmer Sara sig för att börja träna jiu-jutsu. Där finns Adrian.

En enda sanning av Olle Lönneaus

Olle Lönneaus nya bok En enda sanning är en deckare som börjar med att Joel får ett desperat mobilsamtal från sin far. Han ger sig ut i den skånska snöstormen men när han till slut kommer fram hittar han pappa Mårten hängande från en krok i taket. Mårten Lindgren var en konstnär som genom att måla Muhammedkarikatyrer fått en hel del uppståndelse kring sig och hot hängande över huvudet. Säpo anhåller snabbt en misstänkt och polisen Fatima, sekulär muslim, får i uppdrag att förhöra den fundamentalistiske islamisten. Deras samtal blir snabbt en kamp om vems sanning som är den riktiga och vem som ska knäcka vem.

Samtidigt lär Joel känna döde Mårten i efterhand genom att träffa personer som stod Mårten nära. Familjerelationerna bröts när tonårige Joel till slut fick nog av pappans bråk, fiffel och superier och sedan dess har de inte haft någon kontakt. Är hans bild av pappan den enda sanningen?

Tyvärr har jag missat de två första böckerna av Olle Lönneaus, men eftersom de ska vara helt fristående har jag nog inte förstört så mycket för mig själv genom att börja med tredje boken (jag läste den inför en trevlig bokcirkelkväll hos Damm förlag). Mina förväntningar på boken sjönk snabbt som blixten när jag läste blurben ”Lite Hundraåringen-känsla” på pärmens insida, men jag kunde snart andas ut. Jag gillade att En enda sanning inte är en helt vanlig deckare med mord-utredning-upplösning utan att karaktärer och lite politiska tankar fick ta mer plats än polishusets kaffeautomater. Karaktären Fatima hoppas jag kommer dyka upp i fler av Lönneaus böcker rätt att han sa att alla hans böcker innehåller helt nya figurer.

Recensionsex från Damm förlag.

Berg har inga rötter av Manne Fagerlind

Berg har inga rötter är Manne Fagerlinds debutroman. Den handlar om 66-årige Lasse som är bitter efter en misslyckad karriär som konstvetare och som ägnar dagarna åt att skriva en deckare som ska ge honom revansch och visa världen – och framförallt förre chefen som han anser har förstört hans möjligheter till ett bra arbetsliv – att han minsann inte bara är en grå och misslyckad person. När han får diagnosen Alzheimers tvingas han sluta skriva på sin bok och hinner istället ägna sin tid åt att tänka tillbaka på livet som har varit och hur det blev som det blev. Han behöver mer och mer hjälp av familj och hemtjänst och världen runt honom blir mer och mer oklar.

Med tanke på hur mörka ämnen som behandlas hade det här kunnat bli riktigt tungt och svårläst, men den är förvånansvärt lättläst och lättsmält. Hela historien berättas i jagform och man får följa Lasses tankar och kontakter med omvärlden, vilka förändras allt efter att tiden går. Samma historier kommer tillbaka flera gånger och för varje gång ändras de lite här och där och till slut har de helt förvanskats. Jag tycker om Mannes sätt att skriva och tekniken att skruva till berättelserna bit för bit för att på så sätt berätta att Lasse blir mer och mer sjuk men ändå jag får tyvärr inte tillräckligt med känsla för huvudpersonen för att bli riktigt gripen av allvaret, så några tårar blev det inte för min del den här gången heller.

Tycker du att det är intressant att läsa om Alzheimers sett från den sjukes perspektiv kan jag även tipsa om Fortfarande Alice av Lisa Genova.

Berg har inga rötter har recenserats av flera bokbloggar. Några av dem är Breakfast book club, En bokcirkel för alla och Boktokig.