42-åriga Aija lever ett väldigt inrutat liv och hon gör det helt för sig själv. Hon bor i Helsingfors men deltar mycket lite i livet som pågår runt omkring henne. Visst går hon till jobbet och visst sätter hon på sig fina skor och går ut och handlar, men mycket av sin tid tillbringar hon med att läsa böcker om snö i sin lägenhet. Hon tar promenader förbi tältet där det ryska sällskapet säljer kastanjer och spelar folkmusik på dragspel, och hon får kontakt med mannen som spelar Elvis på kvällstid.
Ja, that’s it, faktiskt. Du eller aldrig handlar om nästan ingenting. Ingen handling, inget tempo och inte heller speciellt många karaktärer. MEN så bra den är ändå! Språket är så härligt och författaren bygger stämningar så bra och man känner så mycket av ensamheten och melankolin som står mellan raderna och det är så hemskt när Aija äter sin nyårsbakelse alldeles ensam och man blir så glad när hon får kontakt med den ryske mannen och och och. Ja, bra är den! Kolla bara vad fint:
Vintrar är till för planering och visionering. För vila, under snö- och andra täcken.
Under snö- och andra täcken. Så himla fint formulerat.
Författaren är finlandssvensk och det märker man ganska tydligt här och där. Det dricks skumvin, man går på gravgården och ordet ännu används på ett annat sätt än i sverigesvenskan. Charmigt.
Tack Bokbabbel för tips på finsk bok att läsa. Tre av fyra på kvällens bokcirkelträff gillade den och den fjärde sågade inte heller utan var mer ljummen.
Även Ann-Sofie L har läst, gillat och skrivit om boken på sin gamla blogg Ooof bok.
Bokbiten 
Nå bra! Och vad lustigt att ni märker att den är skriven på finlandssvenska, sådant där märker ju inte jag!
Nå, bra! (=mer finlandssvenska 🙂 )
Jo men visst märks det här och där. Ni använder inte alltid samma ord som vi gör på den här sidan vattnet och ord som nå och ännu används på ett lite annat sätt. Charmiga inslag, tycker jag. Du måste väl hitta liknande saker i böcker skrivna på sverigesvenska? Eller har du läst såna så himla länge att du inte ser det längre?
Den här är verkligen en av mina stora läsupplevelser. Så språkligt bra. Och vinterkylan som inte är alltför kall.
Nej men guuuud vad hon är besatt av sin snö. Vi pratade en del om varför hon är det, men kom inte fram till något vi kunde enas riktigt om.
Jag tycker att det var så härligt att läsa om ensamhet som känns åtminstone delvis självvald. Jag tycker väldigt synd om henne i början, men samtidigt verkar hon ju inte själv lida av det. Intressant.