Ja , eller vad kan annars säga om den här inledningen?
En gång var jag ett sådant där barn som fick vuxna i lekparken att skaka på huvudet och sucka.
Vad i hela friden ska det bli av den där ungen, tänkte de, och höjde menande på ögonbrynen åt varandra. Då böjde sig min mormor ner och viskade i mitt öra.
”Lyssna inte på dem”, sa hon. ”Lova mig det.”Nu är jag inte ett barn längre. Jag är Alicia.
Sexton, snart sjutton, med kolsyra i venerna och håret på svaj.
Kanske inte riktigt självlysande, men det är fan på gränsen.Och jag sa det aldrig då men jag har vetat det hela tiden.
Det ska bli något stort.
Lisa Bjärbo är tillbaka och vi är många som har vänta och längtat och längtat och väntat. Andra boken heter Allt jag säger är sant och handlar om Alicia som går på gymnasiet och krisar lite (hoppar av gymnasiet, ryker ihop med sina föräldrar, tappar bort sin bästis och såna småsaker).
Jag älskar Alicia, mycket för att hon är så sjukt olik hur jag var som tonåring. Hon vågar saker, hon klär sig hur hon vill och hon har en mormor man kan avunda sig grön på (inget ont om min egen mormor, men Alicias är nåt alldeles speciellt). Hennes så kallade arbetsintervju är helt fantastisk och jag bara önskar att det skulle kunna gå till så när en osäker men samtidigt viljestark tonåring behövde ett jobb och spanade in stans bästa fik.
I boken avhandlas både kompis-, föräldra- och kärleksrelationer men den allra allra finaste här är den mellan Alicia och mormor. De är så raka men ändå kärleksfulla mot varandra att jag köper den rakt av. Jag kan känna föräldrarnas frustration mellan raderna och lider bitvis med dem i sin frustration att inte nå fram till dottern, men samtidigt behöver de backa lite för att mormor ska kunna bli tydlig och ta plats.
Förväntningar är livsfarliga grejer när det kommer till böcker, och den här gången hade jag skyhöga såna. Det är så logiskt alla fattar utom du är en bok som har stannat kvar hos mig sen jag läste den (måste läsa om snart, känner jag). Allt jag säger är sant når inte riktigt upp till samma nivå, men vet ni? Det är ok. Det är en förbaskat bra bok iallafall, och den är betydligt mörkare än debuten. Det fantastiska språket är kvar och återfinns även i författarens blogg.
En bok om dagen, Bokbabbel, Fiktiviteter, Dagens bok är några av alla bloggar som har recenserat boken och så här fint skriver Lisas och min hemmadagstidning Smålandsposten om den.
Bokbiten 